I don't think I'm mainstream. I think what I am is lots and lots of different cults. And when you get lots and lots of small groups who like you a lot, they add up to a big group without ever actually becoming mainstream.

Som så ofta när jag var i den åldern undrade jag vem jag var, och vad det egentligen var som tittade på ansiktet i spegeln. Om ansiktet jag tittade på inte var jag, och det visste jag att det inte var eftersom jag förblev mig själv vad som än hände med mitt ansikte, vad var det i så fall som var jag? Och vad var det som tittade?

Alas, I think I am becoming a god.

I wish being a beekeeper, which I am, gave you a free pass on the carbon footprint, but it doesn't.

You know, I think I am faintly spiritual.

I am more weary of life, I think, than ever I was.